Den där panikstressade känslan jag alltid får i samma sekund som bebisen somnar och
jag slänger mig ner vid datorn för att panikstressa fram så många ord som möjligt under de där dyrbara 20-30 minuterna som bebisen sover. Den känslan. Den behöver jag inte ha nu när jag inte skriver.
Så.
Jag läser en bok, målar naglarna, tvättar och lagar soppa.
Det är sjukt överskattat att vara normal. Nästan lite tråkigt faktiskt.
Jag förstår dig. Och håller med. Den där känslan när man inte längre har manuset att pyssla med… Lite förvirrande.
Jag vet! Jag tror alltid att det ska vara så skönt att få en paus från det, och det är det, men samtidigt känns det så tomt och konstigt.