Det är inte klokt vad ett sammanhängande skrivpass kan göra för manuset och för humöret! Hela veckan har jag ägnat mig åt att skriva små snuttar text på pyttesmå korta stunder. Jag hatar att skriva på det sättet. Det är svårt att komma igång och jag blir aldrig nöjd med de få meningarna jag producerar. Det känns hackigt och är svårt att hitta stämningen, tonen och känslan.

Det är en enorm skillnad för mig att få sitta flera timmar i sträck. Under helgen har manuset ökat betydligt i längd (vågar inte säga hur mycket för då framstår jag som fanatisk) och jag har fått en helt annan överblick. Nya infall och ledtrådar vävs in och medan jag är inne i historien växer nya idéer fram.

Det är det här jag älskar med att skriva, när jag är så inne i berättelsen att den berättar sig själv. Att jag lever med den så att lösningarna bara kommer till mig. Det är den bästa känslan. Vissa kallar den flyt. Jag kallar den tid. För finns bara tiden så kommer nämligen flytet också, i alla fall för mig.