När jag skriver ett manus brukar jag göra det väldigt intensivt under en relativt kort tidsperiod. När jag sedan är klar skriver jag inte alls. Då gör jag allt det där andra, det som jag försummat och inte hann med när jag skrev. Umgås med familjen, städar, tvättar, läser en massa härliga böcker och annat.
Helst skulle jag vilja varva detta mer naturligt och inte ha så tvära kast mellan allt eller inget, men just nu är det här det enda sättet som funkar för mig. Om jag inte gjorde så här, så skulle skrivandet drunkna i alla små vardagsbestyr och jag skulle aldrig bli klar med något manus.
Hela tiden när jag inte skriver så tänker jag på hur mycket jag skulle ha kunnat skriva. Det är en automatisk reflex. All tid jag inte ägnar åt att skriva är bortslösad tid. Det är hemskt att tänka så, sorgligt rent av, men jag tycks inte kunna låta bli. Det finns så många manus i mig som väntar på att bli skrivna och det är en kamp att hitta
tiden och tillfället.
Trots det blir det alltid mellanperioder mellan projekt. Andningspauser. Jag gillar dem inte alltid, men de är viktiga och faktiskt nödvändiga. Jag kan inte skriva jämt. Ibland måste jag bara leva också. Uppleva. Inspireras. Njuta. Fylla mig själv med nya intryck, idéer och infallsvinklar. Sen kan jag skriva järnet igen.
Jag tror jag glömde det den här gången. Att andas. Jag bara körde på. Tillät mig inte att landa, att glädjas åt att ha nått ett avslut och att fira. Jag bara fortsatte med nästa. Hela tiden frustreras jag över att jag inte har gjort mer, hunnit mer, velat mer, kunnat mer. Jag tror det är dags att sänka kraven lite och njuta av nuet, av livet som pågår för fullt omkring mig.
Häromdagen log min fem och en halv veckor gamla bebis. Hans första leende. Hela världen stannade upp ett ögonblick. För ett första leende får man bara en gång.
Tänk vad ett leende betyder så mycket! Särskilt det första hos sitt lilla älskade knyte. Det är magiskt
.
. Jag får helt enkelt tvinga mig ibland att sitta kvar vid köksbordet för att vara social så att jag inte blir en främling i mitt eget hem.
Det där med att inte kunna göra något nyttigt i hemmet eller umgås med sin familj utan att känna att jag kunde ha skrivit istället är typiskt mig också. Om jag har lyckats få ihop ca 1000 ord en förmiddag så kan jag ägna eftermiddagen åt något annat utan att känna ångest eller abstinens. Det är sjukt
Tycker första leendet är speciellt för det är det första man “får tillbaka”, det första gensvaret från bebisen. Sen är det kul att följa varje ny grej de lär sig.
Det är en balansgång att få ihop vardagslivet och skrivandet, man vill inte att nåt ska bli lidande, men det är lätt att få dåligt samvete för antingen det ena eller det andra.
Pingback: Andningspaus – vad är det? « Carola Strömstedts blogg
Håller med om att man lätt blir lite besatt, men jag tror det är just DE som har det där tänket du beskriver, att all tid man inte skriver känns bortslösad, att det är de som till slut blir utgivna författare. Jag tror man kanske till och med MÅSTE ha det om man ska nå dit man vill med sitt skrivande. Hör många bloggande författare säga att de prioriterar bort saker som matlagning och ett kliniskt rent hem och en hel del tevetittande för skrivandet och det verkar ju vara ett bra recept. Men man får försöka hitta lite tid för sina nära och kära också, även fast de kommer i andra hand
) .
Det kan säkert stämma som du säger. Om man ser skrivandet som sitt jobb och verkligen går in för det, så borde man ju till slut komma närmare målet! Jag hoppas det i alla fall