Vi blev färdiga samtidigt, sambon och jag. Vår silverfärgade bil är numera vit och min manusidé är ett utkast. Skillnaden är förstås att sambon är klar. Helt klar. Färdig.

Om en dryg månad eller två kommer han (förhoppningsvis) inte att tänka: Hm, det blev kanske inte så bra med vitt, den där bilen skulle nog vara snyggare om den var blå … eller röd … eller svart. Och de där dörrarna fyller nog ingen funktion för helheten så de tar jag bort, och taket borde nog flyttas till motorhuven och det ska vara fler däck. Och den där bakluckan beter sig inte alls som en baklucka ska göra, så den måste åtgärdas.

Lite annorlunda blir det förstås för mig. Jag kommer återigen att slita, svettas och jobba järnet för att piska manuset i form. Antagligen kommer jag att ifrågasätta mitt val av att ha skrivande som intresse.

Men då ska jag försöka påminna mig om att: Man väljer inte det man brinner för, man bara gör det. För att man vill, för att något annat är otänkbart och för att det är så livet är. Och så ska jag harva igenom manuset ännu en gång.

Men fram till dess ska jag göra något annat. Ska bara komma på vad.