Efter att jag välsignats med en gåva i form av tid satte jag upp ett strikt schema med disciplinerade skrivpass och i torsdags nådde jag målet. Första utkastet är klart. Drygt 68 000 ord och 388 000 tecken.
Känner mig nöjd. Det som först bara var en idé är nu ord i ett dokument.
Känner mig glad. Otroligt nog var det roligt mest hela tiden och jag längtade efter att få skriva nästa scen. Sådant är man inte direkt bortskämd med.
Känner mig orolig. För hur bra kan ett utkast som pressats ut på 30 dagar egentligen vara? Med största sannolikhet är det bara skit. Men det är i alla fall skriven skit istället för oskriven skit.
Det liksom kliar i mig av längtan efter att få rätta till och fixa de största felen, ändra sådant som jag kom på under arbetets gång och stryka allt babbel och onödiga tankegångar som jag vet finns där. Men det får jag väl inte? Det är väl händerna på täcket som gäller nu? Inte titta och inte röra.
Vanligtvis är jag kräkfärdig på ett manus som jag ägnat så mycket intensiv tid åt, men det är jag konstigt nog inte nu. Känner en brinnande längtan efter att förbättra och slutföra.
Det kan bero på den där omtalade lusten att skapa ordning och reda innan det dimper ner en ny bebis i huset. För ett faktum som jag är påtagligt medveten om är att när väl bebisen kommit är risken stor att hjärnan blir mos och manuset likaså.
Min fråga är alltså, hur länge måste jag hålla mig? Hur länge väntar ni? En månad? Två? Tre?
Men gud, så snabbt kan man väl inte skriva? Ooh jösses, får lite prestationsånget nu. Men som du säger, det är bättre att få ur sig all skit än att sitta inne med det
.
Och för att svara på frågan så brukar jag glömma bort mina manus efter ett tag eftersom jag jobbar med så många samtidigt. Inte att jag glömmer bort vad de handlar om och vad som måste fixas till, utan bara att de skjuts undan från min hjärna. När det händer (när jag kommer på mig själv med att inte tänka på ett specifikt manus som jag arbetat intensivt med) vet jag att det är dags att läsa igenom det igen. Ett manus lät jag vila i mer än ett halvår medan ett annat bara låg i två veckor.
Varför det gick i sådant rasande snabbt tempo tror jag mest beror på att jag fick loss tillräckligt mycket tid för att hinna känna skrivglädje istället för bara måste-stress.
Ibland är det bra att bli pressad till att sätta igång, men det är lika viktigt att inte glömma bort varför man gör det också. För att det är kul. För att jag vill göra det. Tyvärr händer det att den känslan äts upp av min vardag.
Sen spelar det ju ingen som helst roll hur fort eller mycket man skriver om allting ändå bara är skit … men nu finns det ett material att jobba med iaf
Åh shit, vad snabbt du har skrivit. Mycket imponerad!!! Jag brukar låta det ligga i en månad eller så. Men om jag känner mig sugen på att ändra så ändrar jag direkt. Oftast så brukar jag ju låta manuset ligga för jag är trött på det och vill göra något annat. Men om jag känner att jag vill fortsätta arbeta med det så kör jag på
Jag tänkte NaNoWriMo-takt och hade dagliga mål, men det var ändå tiden snarare än disciplinen som hjälpte mig. Man kan ha strikta skrivtider och tvinga ut orden, men med tillräckligt mycket tid avsedd bara för skrivandet kom också lusten och det var den som speedade upp takten