”Mamma, kommer bebisen ut på min födelsedag?” frågar sonen.

”Ja, ungefär, då är den nog färdig.”

”Kommer den ut av sig själv då?”

”Hm, det gör den väl”, säger jag, men sen tänker jag att det gör den ju faktiskt inte alls.

För ärligt talat, riktigt så enkelt är det inte, att bebisen bara kommer ut av sig själv liksom. Det är inte riktigt som att öppna ett paket och så är det klart. Men man önskar ju lite att det var så.

Det finns en myt som säger att om den gravida kvinnan väntar en pojke så ser hon ut
som vanligt. Om hon däremot väntar en flicka så stjäl flickan mammans skönhet.

Känner ju helt klart att det därför borde vara en tjej i magen. Tycker mest jag går runt och ser ut som ett fullkomligt vrak. Som legat på havets botten i hundra år eller mer.

Vi blev färdiga samtidigt, sambon och jag. Vår silverfärgade bil är numera vit och min manusidé är ett utkast. Skillnaden är förstås att sambon är klar. Helt klar. Färdig.

Om en dryg månad eller två kommer han (förhoppningsvis) inte att tänka: Hm, det blev kanske inte så bra med vitt, den där bilen skulle nog vara snyggare om den var blå … eller röd … eller svart. Och de där dörrarna fyller nog ingen funktion för helheten så de tar jag bort, och taket borde nog flyttas till motorhuven och det ska vara fler däck. Och den där bakluckan beter sig inte alls som en baklucka ska göra, så den måste åtgärdas.

Lite annorlunda blir det förstås för mig. Jag kommer återigen att slita, svettas och jobba järnet för att piska manuset i form. Antagligen kommer jag att ifrågasätta mitt val av att ha skrivande som intresse.

Men då ska jag försöka påminna mig om att: Man väljer inte det man brinner för, man bara gör det. För att man vill, för att något annat är otänkbart och för att det är så livet är. Och så ska jag harva igenom manuset ännu en gång.

Men fram till dess ska jag göra något annat. Ska bara komma på vad.

Tack för att ni delade med er av hur ni brukar göra med era manus! Det är alltid roligt att ta del av andras skrivprocess.

Lusten att läsa igenom och börja fixa manuset finns fortfarande kvar, men jag kommer inte att göra det. Efter en snabb koll inser jag nämligen att det inte går. Det är alldeles för färskt. Orden känns fortfarande som mina ord.

Har en flummig teori om att jag själv måste utvecklas innan jag kan utveckla min text. Den liggande texten förblir liksom oföränderlig, men på en månads tid eller två så förändras jag. Jag får chansen att uppleva, att samla på mig nya erfarenheter, kanske lära mig något nytt, nå en ny insikt och framför allt skapa distans.

Och allt det där borde göra att jag, om en månad eller så, kan sätta mig ner och titta på min gamla text med ett nytt perspektiv och nya insikter. Och först då tror jag att det är möjligt att jag kan förbättra den på ett objektivt sätt. Jag hoppas det i alla fall.

Efter att jag välsignats med en gåva i form av tid satte jag upp ett strikt schema med disciplinerade skrivpass och i torsdags nådde jag målet. Första utkastet är klart. Drygt 68 000 ord och 388 000 tecken.

Känner mig nöjd. Det som först bara var en idé är nu ord i ett dokument.

Känner mig glad. Otroligt nog var det roligt mest hela tiden och jag längtade efter att få skriva nästa scen. Sådant är man inte direkt bortskämd med.

Känner mig orolig. För hur bra kan ett utkast som pressats ut på 30 dagar egentligen vara? Med största sannolikhet är det bara skit. Men det är i alla fall skriven skit istället för oskriven skit.

Det liksom kliar i mig av längtan efter att få rätta till och fixa de största felen, ändra sådant som jag kom på under arbetets gång och stryka allt babbel och onödiga tankegångar som jag vet finns där. Men det får jag väl inte? Det är väl händerna på täcket som gäller nu? Inte titta och inte röra.

Vanligtvis är jag kräkfärdig på ett manus som jag ägnat så mycket intensiv tid åt, men det är jag konstigt nog inte nu. Känner en brinnande längtan efter att förbättra och slutföra.

Det kan bero på den där omtalade lusten att skapa ordning och reda innan det dimper ner en ny bebis i huset. För ett faktum som jag är påtagligt medveten om är att när väl bebisen kommit är risken stor att hjärnan blir mos och manuset likaså.

Min fråga är alltså, hur länge måste jag hålla mig? Hur länge väntar ni? En månad? Två? Tre?

Jag misstänker lite smått att en förmodligen starkt bidragande orsak till att min kropp nästan kollapsat under min tredje graviditet antagligen beror på min obefintliga träning före, under och efter detta tillstånd.

Jag planerar att ta tag i det problemet så småningom. Funderar ibland på vilken slags träning som passar mig. En del vill gärna känna att de har tränat, de vill svettas, få träningsvärk osv.

Jag tänker lite mer tvärtom. Finns det någon träningsform där man inte känner, kanske inte ens märker att man tränar?

Jag anar svaret, men hoppas ändå …

Så här två månader innan beräknad förlossning är det en del saker som är lite jobbiga.

Som att stå upp (får sammandragningar och ont i ryggen).

Sätta mig ner/Resa mig upp/Gå (känns som att någon sticker en kniv rätt in i blygdbenet på mig. Foglossning kallas det visst också).

Sitta på en stol (det blir för trångt för bebisen som sparkar som en galning vilket gör att jag genast måste gå på toaletten).

Sitta i soffan (trots kuddar bakom ryggen får jag ont i svanken om jag sitter längre än en timme).

Ligga ner (på rygg är en omöjlighet då det känns som jag ska kvävas).

Vända mig om i sängen (får en väldigt speciell känsla i underkroppen, den påminner lite om den där scenen i slutet på Alien 2 när de ska åka hem och det kommer ombord en alien och spetsar Bishop och han går av i två delar. Ungefär så känns det.)

Det bekvämaste vore nog att tillbringa de kommande två månaderna i en simbassäng. Eller i rymden.

Det märks på flera olika sätt att våren och ljuset är här.

1. Det är ljusare på morgonen

2. Barnen sover inte längre än till klockan 6 oavsett vilken tid de somnar på kvällen

Att ha barn som är styrda av ljuset fungerar på det sättet att de är vakna så länge det är ljust ute. Det borde ju fungera fint på hösten när det är mörkt kan man tycka. Men då är de vakna ändå av ren vilja. Eller illvilja.

Nu har sambon och jag varit och skrivit på papper, bevisat att vi är oss själva och intygat att barnet vi ska ha faktiskt är vårt barn och ingen annans. Vi fick vittnen på det och allt. Eftersom vi fortfarande inte gift oss, var det nu tredje gången vi gjorde det här.

Jag hade pluggat på innan mötet för det är vissa saker de brukar undra. Som hur länge vi har varit tillsammans (12 år!) hur länge vi har bott ihop (8 år!) hur länge vi har varit förlovade (6 år!) och hur många andra barn vi har tillsammans (2).

Men det gick väldigt snabbt och smidigt och nu är klockan bara kvart i nio och jag har redan skaffat en pappa till min bebis. Det finns ju inga gränser på vad resten av den här dagen kan innehålla! Storstädning kanske? Jo, där gick faktiskt gränsen.

Efter mina karaktärers heta natt åt de nygräddade våfflor till frukost. Att skriva om allt det där gjorde mig såklart fruktansvärt sugen, så direkt när sambon kom hem från jobbet bad jag honom att fixa det åt mig. Ja, våfflor, alltså.